26 februari 2017

Mina klockor

Det är faktiskt lite kul, det där med klockor. Långa perioder har jag inte haft någon klocka alls. Men nu har jag två väldigt olika klockor, som jag kan välja mellan beroende på vilken klädstil jag har för dagen. Om jag hade haft råd skulle jag antagligen ha flera klockor, eftersom det trots allt är ett rätt praktiskt smycke.

Det ena är en Ferrariklocka, som jag hittade i en fin klockbutik på Gran Canaria – den passar perfekt ihop med mina mer färgglada utstyrslar. Det andra är en Michael Kors, som jag föll för på grund av den rena, klassiska guldklockestilen, men roligare, just på grund av den marmorerade ljusblå urtavlan. Klockor man får uppskattande kommentarer för, helt enkelt.

Spara

23 februari 2017

Fleminggatan-Kronobergsgatan, kvarteret Stenbrottet

Någon gång på hösten 1962 flyttade min far och min mor in i detta hus, med en liten bebis. Den bebisen var jag. En stor del av min uppväxt tillbringade jag alltså på denna adress, Kronobergsgatan 8, på Kungsholmen i Stockholm, fyra trappor upp. Jag tyckte nog att det var en väldigt fin adress, som klingade förnämt.

1973 föddes min lilla syster Cecilia, och då började det bli trångt i vår tvårummare. Jag hade förvisso ett eget rum – matrummet, med egen skjutdörr – men min syster började bli så pass stor att vi behövde större. Så i början av äret  1974 flyttade vi till en villa på Industrivägen 23 i Sollentuna. Där bodde jag till dess att jag just fyllt 18, sen ville jag därifrån.

Intressant nog fanns lägenheten kvar i familjen, eftersom min far hade behållit den, och hyrt ut i andra hand. För närvarande stod den dock tom. Jag visste var nycklarna fanns, och bestämde mig helt sonika för att ta pick och pack och flytta tillbaka till Kungsholmen. Där bodde jag sedan i högsta välmåga i ett par år.

1982 blev det ändrade planer. Min mor och far skilde sig, och hyreskontraktet för lägenheten gick över till min mor. Så – i några månader var jag plötsligt boende hos mor och syster igen. Så jag fick flytta hemifrån en gång till vilket jag gjorde vid årsskiftet 1983, då jag fick hyra en lägenhet i andra hand av en kompis, i Häggvik. Tillbaka till Sollentuna med omnejd, alltså.

Cilla flyttade sedermera till Paris, men mamma bodde kvar i vår gamla lägenhet på Kronobergsgatan. Det har hon gjort, ända fram till helt nyligen, då hon äntligen fick plats på ett äldreboende för personer med demens och Alzheimer. Så – snart är familjens historia i denna bostad över, efter nästan 55 år.

Det enda som är kvar nu är att röja ur lägenheten, vilket är ett fasligt göra, med tanke på att min mor fått en allt svårare demens, och därmed har kaoset accelererat bortom all anständighet. Sen ska lägenheten lämnas, helt. Det kommer att krävas en rejäl renovering innan någon kan flytta in där, men det är en fin lägenhet, med bra läge, så jag utgår från att den som köper lägenheten kommer att vara glad för att få bo där.

Tyvärr köpte min mor inte lägenheten när hon hade chansen, när huset ombildades till bostadsrätt, så det blir inga miljoner i fickan. Men jag hoppas ändå att hennes sista år inte blir alltför hemska, trots hennes demens.

Spara