29 augusti 2017

Trasigt däck

Det där med regummerade däck är inte helt riskfritt. Just däcken till vår fina hippiebuss Blixten har varit ett kapitel för sig. När vi köpte bussen påsken 2014 var däcken väldigt gamla, torra och spruckna, så jag visste att jag skulle behöva investera i nya däck. Först köpte jag däck till framhjulen – inte alla på en gång, eftersom nytillverkade retrodäck i rätt dimensioner visade sig vara snuskigt dyra.

För det första var jag tvungen att köpa dem från en firma som specialiserat sig på veteranbilsdäck, vilket innebar att de kostade en bit över 3.000:- styck. Så jag började som sagt med framdäcken, eftersom jag gjorde bedömningen att det var viktigast. Bak satt det trots allt dubbla däck, vilket innebär att punktering inte är lika farligt som att få det fram.

Sagt och gjort – nya däck fram. Men redan efter ett par-tre veckors körning med nya däck fick jag en hagtornstagg i sidan på ena däcket, något som resulterade i pyspunka. Hade jag fått punka i slitbanan skulle däckfirman ha kunnat laga det – dock ej på sidan. Så jag fick bita ihop och köpa ett däck till. Det trasiga reparerades så pass att jag åtminstone kan använda det som reservhjul.

Förra sommaren bestämde jag mig för att det var dags för nya bakdäck. Men firman jag köpt däck från tidigare hade bytt ägare, och nu var plötsligt däcken ännu dyrare. Väldigt mycket dyrare – över 4.000:- styck. Det var väl saftigt, så jag sökte andra vägar – och hittade en tysk som säljer Opeldelar, som också hade regummerade däck för ett mer anständigt pris – knappt 2.500:- styck. Fortfarande mycket pengar, men ändå betydligt billigare än de nytillverkade däcken.

I våras lät jag Vianor i Fruängen byta däcken på alla bakhjulen, och det var ju frid och fröjd. Men redan i slutet av juli gick ett däck sönder, och släppte gummi från slitbanan. Så jag behövde köpa ytterligare ett däck. Jag lyckades förhandla mig till att få köpa två däck billigare av samma tysk som sålde de föregående fyra regummerade däcken, så nu har jag ett däck i reserv i förrådet, om det skulle gå illa igen. Men det får vi hoppas att jag slipper.

Bilden visar däcket som gick sönder. Det ser inte bra ut – och jag är därför glad att det är dubbla däck där bak, även om den sammanlagda kostnaden för däcken därmed också ökat…

26 augusti 2017

Blixten i stickat miniformat

På nätbutiken Etsy kan man hitta en hel del kul. Jag fann en brittisk kvinna som stickar fantastiska saker, och kallar sin verksamhet ”Ginx Craft”. Förutom tofflor, mössor och vantar och sånt stickar hon även dockor, konstiga djur, snäckor, hus – och bilar.

Jag såg på hennes sida att hon hade tillverkat helt underbara versioner av allehanda fordon – som en traktor, en Londonbuss, en New York-taxi (typ Checker cab), en Volkswagen-bubbla, ett par stycken Citroën 2CV – och mer därtill.

Så jag kontaktade henne för att fråga om hon möjligen kunde göra en garnversion av min sköna hippiebuss Blixten. Det kunde hon. Så här blev resultatet. Hur kul som helst!

14 augusti 2017

Den franske formgivaren Paul Bracq skapade under många år flera av Mercedes mest klassiska bilar, varav en av de allra vackraste var modellen W113, mer känd som 230SL/250SL/280SL (de olika siffrorna refererar till cylindervolymen, som ökade ett par gånger genom produktionsperioden). Med hardtopen på gick den gärna under smeknamnet ”Pagoda”, på grund av takets karakteristiska form.

Denna bild tog jag på en av Automobilhistoriska klubbens återkommande måndagsträffar, stående på taket till min egen buss – på så sätt kunde jag få detta ovanifrånperspektiv.

31 juli 2017

Kenneth med sin coola Amazonkombi

På en av AHK:s återkommande veteranbilsträffar vid Årstavikens Segelsällskap träffade jag Kenneth – en riktigt skön snubbe. Tatuerare, graffitiartist, praktisk kille som kan laga det mesta, och som har förmodligen Sveriges mest udda Volvo Amazonkombi.  Kofångarna är tillsågade i trä med motorsåg. Bara en sån sak.

24 juli 2017

Kristoffer spelar piano i sin husbuss

Kristoffer är en polsk lastbilschaffis som bor i sin gamla Mercedes husbuss. Jag träffade honom vid Årstavikens Segelsällskap, i samband med en av bilträffarna som AHK anordnar varje måndagkväll under sommaren. Längst bak i sin buss har han ställt ett piano. Japp, ett riktigt jävla piano. Det är faktiskt bland det mest underbart surrealistiska jag har sett i en husbuss.

Men det stannade inte där. Kristoffer hade sin pappa Andrzej på besök, och han propagerade starkt för att jag borde ha ett piano i min buss också. När jag (tolkad av sonen Kristoffer) försökte förklara att min buss är för liten för att härbärgera ett piano, sprang pappan iväg med en tumstock och skulle minsann visa att ett piano nog skulle få plats, och mätte bredden på Blixten.

Vad säger man då? 😀